Jag får ofta frågan "Hur känns det att komma hem igen? att lämna London?", jag är inte säker på hur det känns. Det känns mycket. Olika. Konstigt. Bra.

Det ska bli underbart att komma hem till familj och vänner. Jag har inte saknat Ludvika som stad. Många pratar om trygghet i sin hemstad, alla känner alla. Det fenomenet har jag inte saknat och jag är inte helt säker på att jag nånsin kommer göra det. Det är kul att spontant stöta på människor man känner, men det är superskönt att vara anonym. Inga dömande blickar, varken positivt eller negativt. En i mängden. Nu tänker du säkert "Vem fan vill vara en i mängden?".. det är inte så jag menar. Jag vet inte vad jag menar. Det är skoj att träffa människor utan att veta någonting. Jag älskar det.

Det känns tråkigt att lämna London, en underbar stad. Här finns alltid något att göra. Det tar ofta minst en timma när man bestämmer sig för att åka nånstans, det kan vara jobbigt men samtidigt inte. Jag har lärt mig att vänta. Hemma tvekar vi på att hälsa på varandra för att det tar en kvart. 15minuter. Konstigt.

Jag har tröttnat på jobbet som aupair. Tro mig, jag kan snart säga att jag älskar C, för det gör jag. Han är underbar! Lilla killen är underbar, men han är inte det jobb jag vill ha och behöver. I mitt nästa jobb hoppas jag på fler utmaningar, mer att göra. Det låter som jag ber om stress. Det kanske jag gör. Ibland.

Att bo i en annan familj är speciellt. Mycket speciellt. Jag har haft tur. Både Vic och Paige är underbara, det har aldrig varit några problem. Det här är inte mitt hem. I mitt hem är det jag som handlar, bestämmer mat, städar. I mitt hem är det jag som bestämmer. Jag saknar inte att bestämma. Jag saknar rutiner. Mina rutiner.

Jag återkommer.